Var ute med sopor och en man satt och pustade i sin rullstol. Han ojade lite över hur jobbigt det såg ut med min arm. Jag förstod att han själv var drabbad av stroke. 7 st säger han med ett leende. Jag försöker ta mig runt kvarteret varje dag. Man får aldrig ge upp. Mötet med honom gjorde mig på något sätt glad. Mina enkla problem är ju ingenting mot hans. Om 6 veckor är jag av med mitt medan han gör allt för att få sin dag att fungera. Och som han sa, jag är så glad att jag kan tala. Det kunde vara värre. Vilken man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar